En av de bästa, kanske rentav den allra bästa under Baltic Jazz 23-åriga historia fick årets mångtusenhövdade publik uppleva i Dalsbruk, kommunen Kimitoön. Den flitige Antti Sarpila hade engagerat ett väl sammansatt gäng till årets festival.

Där förekom swing, snärtig bebop, stilla kammarjazz, fina sångerskor med Lisa Ekdahl i spetsen, blues, dixieland, gupsy swing, dragspelsjazz, gospel, andligt med Helena Nyberg & Thomas Enroth, solopianojazz, rock och pop i slutet med mera. Dessutom hade den gode Antti skrivit helt lyckade arr till den 8-manna allstarsgruppen. Det har han förvisso gjort förr, men årets var toppen.

Tessa Virta är Finlands svar på Diana Krall, Melody Gardot med flera pianosångerskor. Hon gjorde flera Nat King Cole-nummer med stor inlevelse och säkerhet. Också andras verk fanns med i den intensiva timme hon uppträdde.

Leningrad Dixieland Jazz Band har hållit på i snart 50 år, men har fått upp svänget betydligt sedan senast jag hörde dem, säkert för minst 10 år sedan. De äldre gentlemännen har fått ett par något yngre förstarkningar och spelglädjen var inte att ta miste på. Dinah, Basin Street Blues och andra gamla godingar var helt superba. Solonummer med komp exekverades också av blåsarna, kalrinettistens Rose Room var ljuvligt.

Mosabacka Big Band har nuförtiden trombonisten Olli Pitkänen, välkänd i våra trakter från 1980-talet, som ledare. Han var dock inte med i Dalsbruk. Bandet gjorde sitt med den äran tillsammans med sångerskan Sofia Finnilä. Basie, Kenton och andra storbandsledares repertoar serverades publiken.

Wentus Blues Band från Karleby är vid detta laget en internationellt känd grupp vars spelstil är mycket rytmisk och stabil. Sångsolisten briljerade med spänst och eleganta skutt runt scenen och var inte heller sångligt bortkommen.

Helena Nyberg och Thomas Enroth bidrog med tankeväckande texter i sina sånger i kyrkkonserten.

Bra att österbottningar visar framfötterna i musikaliska sammanhang.

Stockholm Swing All Stars är ett gäng unga herrar, som gett sig i kast med "gubbmusiken" och de har minsann tillfört något nytt i det hela. De har specialiserat sig på Duke Ellingtons musik och det kändes väldigt fräscht. I synnerhet Ellingtons musik före 1940 var något kantig och djungelbetonade klanger förekom väl mycket i hans orkester från 1920- och 1930-talen. I SSA:s versioner har de gångna 80 åren medfört, att något nytt och intressant i klangväg kommit till, men fortfarnde vilar Dukes ande över arrangemangen. The Mooche, In a Mellow tone, It Don't Mean a Thing känns pånyttfödda. Caravan har fått en toppenversion aav gruppen. Ett välfunnet rytmiskt ostinato jämte täta ackordklanger imponerade. Solistiskt är Karl Olandersson på trumpet ett fenomen med huvudet fullt av idéer. Saxarna Fredrik Lindborg och Klas Lindquist jämte Daniel Tilling, piano och Gustav Lundgren, gitarr går inte heller av för hackor.

Emma Salokoski hade en ganska otacksam uppgift att uppträda efter det stockholmska supermusikerna, men det var en lagom motvikt att lyssna till de folksångs betonade numren, som framfördes med all innerlighet och värme. Det kunde kanske också kallas jazz i folkton eller folkvisor i jazzmiljö. Bandet Ilmiliekki smälte väl in i sammanhanget och trumpetaren Verneri Pohjola glänste i sina solon.

Sweet Jazz Trio spelade en stilla kammarjazz med stor musikalitet. Lasse Törnqvist är kapellmästare och kornettist i gruppen, Mats Larsson den något försiktiga men mycket musikaliske gitarristen och Hans Backenroth, ansedd som Sveriges bästa kontrabasist för tillfället, bildar en sådan stillsam musikalisk helhet, att man kan inte annat än bli imponerad. Repertoaren var till största delen gamla evergreens, som nyarrangerats med lyckat resultat. En intressant duett mellan Backenroth ock Larsson, skriven av Oscar Pettiford i tiden för cello och kontrastbas, fick den närmaste publiken speciellt med på noterna. Tyvärr stördes trion av ett onödigt livligt och högljutt prat av publiken vid matborden, varför en hel del drunknade i oljudet. Det hjälpte föga, att försöka tysta ner dem.

Gitarristen Petri Krzywacki Quartet spelade elegant bopbetonad musik, där kapellmästaren glänste på sin gitarr. Även här bjöds på sång, kvinnlig sådan. Annimaria Rinne höll standarden uppe och en härlig, lågmäld röst gjorde hennes sånger all rättvisa.

Baltic All Star-bandet måste få en eloge för sitt spel på avslutningssöndagen. Karl Olandersson och Antti Sarpila briljerade otroligt i sina solistinpass och kompet var ovanligt stabilt trots någon större samövning. Hans Backenroths bas löt höra sig med melodiska och virtuosa basgångar och Marian Petrescu och Krzywacki imponerade.

Lisa Ekdahl hade många väntat på och i programbladet kalldes hon den största artisten, som gästat festivalen hittills. Det kan man förstås ha olika åsikter om, men förvisso är hon originell med sin något barnsligt betonade röst. Men hon är narurlig, helt befriad från allt vad divafasoner heter. Att hon dessutom sjöng på svenska ganska mycket uppskattades av publiken, som till en del bestod av tillresta rikssvenskar. Hennes band innehöll tre månginstrumentkunniga musiker. Till och med cittra användes. Applåder och ett par extranummer innan publiken var var nöjd.

Baltic Jazz i Dalsbruk har etablerat sig som den pålitligaste jazzfestivalen i Finland just nu.

Jaa tämä Twitter Myspace Digg Yahoo Netvouz Spurl Googlize this Blinklist Facebook Tee PDF Tulosta S-posti