Ett fantastiskt sommarväder mötte den 18 000-hövdade publiken, när Arena-konserterna började på torsdagen (22.7.). Det fina vädret avbröts visserligen med en halvtimmes regnskur av det häftigaste slaget, men värmen försvann inte och publiken kunde fortsätta njuta av god musik.

Trumpetisten Thomasz Stanko Quintet imponerade stort med sin nordiskt betonade kvintett, där finlänadrna Alexi Tuomarila och Olavi Louhivuori ingick. Den numera 67-åriga Stanko kan fortfarande musicera mycket intressanta solon och har inte på minsta sätt tappat stinget. Tuomarila fick stort soloutrymme och visade också lejonklon på piano. Dagens klart bästa band råkade tyvärr ut för ovädret efter några inledande nummer och största delen av publiken sökte skydd för regnet.

Bobby Hutcherson-Cedar Walton Quartet var minsann inte någon intelligent spelande kvartett modell Modern Jazz Quartet i tiderna även om om instrumenten är identiska. Det var bop av den hårdaste modellen, som gällde för det mesta. Watson spelade med något hängande armar, formligen kramande tangenterna nedifrån, vilket inte är det vanliga, men tekniskt fungerade det bra för honom. Hutchersons vibrafonspel var mjukare, mera nyansrikt ibland. Mitt i deras konsert delades årets Pori Jazz musikerpris åt 20-åriga Panu Savolainen och han fick ett soloinpass med kvarteten i S'Wonderful. Han svängde fint med kvartetten och imponerade betydligt mer än mr Hutcherson, som stod beundrande bredvid.

 

Därmed hade det rent jazziga den dagen förklingat. Om man är snäll, kan man ändå framhålla jazziga drag i Melody Gardots musik, men hon visade inte upp sitt pianospel denna dag - endast helt kort i början. I våras hörde jag henne i Stockholm och då satt hon nästan hela tiden vid pianot - även då hon sjöng. Nu blev det jazzbetonade främst i hennes sång och hon har en nog så originell röst, som troligen kan utvecklas ännu mer. I Caravan och Summertime samt A Love Supreme fanns goda ansatser till den renodlade jazzsången. Bandet innehåller ett par verkligt duktiga musiker, träblåsaren Irwin Hall och basisten Charnett Moffat. Troligen får vi höra mer av talangen Melody Gardot i framtiden.

 

Toto hade de flesta väntat på ochh det blev trängsel vid scenen, när de inledde. Den tunga, dynamiskt enformiga musiken gick hem hos den uingdomliga publiken även om gruppen Toto existerat i olika sammansättningar i över 30 år. Gitarristen Steve Lukather agerade som frontfigur och Joseph Williams som den överallt på podiet springande vokalisten drog till sig blickarna.

Den varma julinatten visade sig från sin bästa sida, när Toto avslutade efter extra nummer och entusiastiska publikovationer - och ett förmodligen välkommet tillskott i arrangörernas kassa.

Jaa tämä Twitter Myspace Digg Yahoo Netvouz Spurl Googlize this Blinklist Facebook Tee PDF Tulosta S-posti