Det vackra sommarvädret lockade ut publikmassorna till Arenan på torsdagen 14.7.2011 .

 

Mer än 15000 fick se och höra och bli övertygade om talesättet "gammal är äldst". De båda 71-åringarna Tom Jones och Martha Reeves bjöd på sig själva på ett övertygande sätt.

Inhemskt i form av Hoedown med gästsolisterna Jukka Gustavson, hammondorganist/vokalist i Wigwam i tiden samt Jonna Tervomaa, kvinnlig röst av nyare datum, inledde med sin bluesrock kryddad med countrylåtar. Den lättsamma musiken försatte publiken i en viss stämning redan från starten även om man satt och önskade, att Gustavson skulle ha fått lite mera soloutrymme.

Mera liv bland publiken åstadkom oförbrännelige Randy Brecker på sin trumpet med Bill Evans som tenorsaxkompanjon. Det blev kanske inte som Brecker Brothers för ett par decennier sedan, men funkjazzen satt som den skulle alltjämt. Kompet med Madeski, Martin och Wood är inte heller några dunungar, varför jazzvännerna fick sitt lystmäte - det är ju tunnsått med jazzmusik i Björneborg nuförtiden, vilket måste beklagas. Det är annan musik, som drar skarorna till festivalen och räddar ekonomin.

Sedan var det seniorernas eller vanvördigt gamlingarnas tur att äntra scenen. Det var ingalunda några fördettingar eller utfyllnadsnummer, som dessa två 71-åringar kom med. Visserligen hade inte Martha Reeves sin röst i samma skick som för 50 år sedan, men rutinen och känslan var kvar. Inte heller var hon förberedd pån bästa sätt, eftersom hon i sent skede skulle ersätta uteblivna Rumer. Men nog blir man överraskad av dessa seniorer ibland - ta till exempel Ella Fitzgerald och Alice Babs. Det är uppfriskande att vara med om att folk ännu i pensionsåldern har något att ge. Till den gruppen hör Martha Reeves definitivt.

Den andra är sir Tom Jones, som definitivt är still going strong.
Rösten i behåll, spänsten och smidigheten, endast håret har ljusnat. Tjuren eller tigern från Wales har synbarligen många år kvar på sin artistbana. Men mognare är han och de gamla bekanta "tjurlåtarna" fanns inte med.
Hans orkester med 3 blåsare och fullt komp var utmärkt med den randanmärkningen, att trumslagaren förstörde en del med det tunga avgrundsdunket från bastrummorna (2 st). Exempelvis lyckades han tysta en blåsarinsats nästan helt. Även kören och Tom Jones själv hamnade ibland i skuggan av det mäktiga dunket. Mot slutet blev han mänskligare och spelade helt korrekt. Vändpunkten kom med countrylåtarna "Green green grass of home" och "Detroit City". Självfallet skulle "Delilah" också vara med i denna avdelning.
Slutet av konserterna och extralåtarna var helt underbara och visade en Jones, som inte behövde dra upp de gamla hitlåtarna som "Sexbomb" och liknande. Det ska han ha ett extra plus för.

 

Jaa tämä Twitter Myspace Digg Yahoo Netvouz Spurl Googlize this Blinklist Facebook Tee PDF Tulosta S-posti