Årets festival bjöd på mycket god svensk jazz -i början Bengt Hallberg, i slutet Nils Landgren. Dessa fantastiska artisters medverkan lämnade en god eftersmak. Flera andra svenskar däremellan gjorde, att utländska förmågor kom en smula i skymundan.

Det var verkligen "folkligt, festligt och fullsatt", som Nalenreklamen i Stockholm körde med i tiden. Och en städad publik som vanligt - där har finländska festivalarrangörer oerhört mycket att lära. Inga berusade syntes till.

Nils Landgren var som sagt lördagens stora stjärna med sin "månskenskonsert" - låtar från den nyutkomna skivan. Hans trombonspel har om möjligt blivit ännu bättre, hans sång likaså. Framförallt har hans musik blivit mångsidigare och alla kan numera tilllgodogöra sig densamma med behållning. Dessutom hade han i sin kvartett en tysk pianist, Michael Wallny, som är ung, fenomenal och följsam i alla lägen. Lägger man till hans svenska komp, Lars Danielsson på bas och Rasmus Kihlberg, trummor, är det upplagt för succé.

Billy Cobham ersatte Charlie Haden, som blivit sjuk. Visst är trumslagaren Cobham fortfarande i god form och ingen dålig ersättare, men ett fel i upplägget måste ändå påtalas. Varför köra med funk i samma tempo konserten igenom - resultatet blir bara enformighet. Bandet körde med två keybordister, duktiga bägge, samt en bra gitarrist. En blåsare hade inte skadat i gruppen.

Den tredje Idunartisten Regina Carter var en välbehövlig kontrast till Cobham. Hon spelade violin med känsla för "världsmusik" för repertoaren var afrikansk, mexikansk, tango och nånting som påminde om amerikansk "western swing". En behaglig repertoar, som hörbart uppskattades av publiken. Det afrikanska underströks av Yacouba Sissoko, som spelade den västafrikanska harpan kora i riktiga afrikanska  kläder. Dragspel ingick också i instrumentuppsättningen.

I övrigt kan noteras, att Lina Nyberg blev vald till årets hedersgäst, välförtjänt efter en lång och framgångsrik karriär. En egen konsert hade hon också på lördagen, men tyvärr pågick så mycket just då. Man borde förflytta sig till tre, fyra ställen på en timme ibland! Lars Lystedts band hörde till dem som spelade samtidigt. Veteranen kan ännu och bandet innehöll duktiga gitarristen Göran Turborn, altisten Åke Thordendahl och trummisen Rofa Lind.

Gilad Atzmon och hans "orientband" tillhörde de glada överraskningarna med sina helt oväntade melodislingor från olika slags musik inströdda här och där. Humor i ordets bästa bemärkelse, men kanske inte alla tycker det. Duktig klarinettist och saxofonist var han och pianisten Frank Harrison bidrog till trevnaden. Rita Marcotulli, hedersgäst 2006 i Umeå, en annan god pianist hade valt en Pink Floyd-repertoar för sitt band med en bra tenorist, Andy Sheppard, i uppsättningen. Delvis mycket intressant spel, men också rått och skränigt i de vokala inslagen. En besvikelse var dansmusiken i restaurang Åpplet detta år. Bullrigt och onyanserat så det förslog bland tre olika gitarrdominerade grupper.

 

Umeå jazzfestival 2011
Folkets hus 30.10 2011

Nils Landgren, Billy Cobham, Regina Carter, Lars Lystedt, Lina Nyberg, Gilad Alzmon, Rita Marcotulli med flera

 

 

Jaa tämä Twitter Myspace Digg Yahoo Netvouz Spurl Googlize this Blinklist Facebook Tee PDF Tulosta S-posti