Tiderna förändras och vi med dem, heter det och detsamma kan sägas om den legendariska jazzfestivalen i Umeå. Den ett tag veckolånga begivenheten har krympt till två effektiva dagar, fredag och lördag - torsdag och söndag är evenemangsfattiga.

Förståeligt eftersom tiderna är sådana de är, sponsorerna minskar sina understöd eller drar sig helt tillbaka och nya sådana växer inte på träd. Men kvalitet på musiken försöker man med framgång hålla uppe trots allt och den trogna publiken möter upp precis som förr. Biljettpriset är också moderat med tanke på att jazzpasset ger tillträde till samtliga konserter, undantaget att man måste betala 20 kr för sittplats i Idunsalen,

Fredagens publikdragande konsert var Blood, Sweat and Tears, ett band som har drygt 40 år bakom sig på scenen. Ett kvalitetsband behöver inte vara rädd för att hamna i skuggan - i synnerhet som man hela tiden håller sig med toppenskickliga musiker. Av BST:s grundare återstår endast sångaren Steve Katz, som fungerade som presentatör och underhållare med utblickar på tider som varit. Dessutom lär han inte vara med så mycket numera, varför det var fint, att han kom med till Umeå. En andra sångare (och munharpist!), Rob Paparozzi, var mera i rampljuset på fredagskvällen med kraftfull röst och stor scenrörlighet. Men det bästa med BST var nog den fantastiska blåsargruppen med Steve Jankowski som musical director (!) och trumpetist. Han skriver förmodligen de väl utarbetade arrangemangen för 4 blåsare. De övriga förtjänar nämnas: Jerry Sokolov, trumpet, Bryan Polanski, tenorsax och Jens Wendelboe, trombon (fra Norge). De utförde allt mellan psalmbetonade, välklingande intron till hisnande avsnitt med löpningar och snärtiga riffs - allt satt som det skulle. Dessutom var alla fina solister - bäst minns man soloduellerna mellan Jankovski och Polanski på trumpet respektive tenorsax. Basisten Glenn Anderson var ett annat fenomen med sina ackordimprovisationer. Om rockmusiken skulle vara så här välarrangerad, kan till och med en rockointresserad njuta av den. För det mesta är det bara ett tröstlöst dunkande med magert innehåll vad arrangemang beträffar. När ska det bli bättre på den punkten?

Nu är ju BST inte ett renodlat rockband - man spelar allt möjligt och gärna fusion. Man vandrar friskt mellan olika stilar och exempelvis gamla Body and soul rymdes med. De två timmarna gick alltför fort och gamla godingar från 70-talets början eller BST:s storhetstid kändes lika fräscha som då. På något sätt är bandet i skymundan i dag, vilket är synd, för spelandet är det minsann inte fel på.

Håkon Kornstad är en märklig tenorist, som experimenterar med att få andra ljud ur sin saxofon än den vanliga. Han får fram svaga ljud, påminnande om fiol eller flöjt, han experimenterar med att spela flöjt med tenorsaxmunstycke och hantera den som en klarinett, han spelar också tvärflöjt på vanligt sätt ( detta är möjligt genom att flöjten har ett löstagbart munstycke), han vänder tenorsaxens klockstycke mot vänstra låret för att få andra klanger, vilket kräver en smula akrobatik och så vidare. Ljuden samplas under spelningens gång (inget förinspelat) och småningom får han till stånd orkestrala effekter. Intressant att följa med första gången med denna enmansorkester, men knappast något som blir ett bestående publikt intresse. Fast vad vet man: Kornstad har spelat in en skiva i en kyrka i Oslo och då använt sig av bassaxofon, vilken han inte kunde ta med till Umeå av förståeliga skäl.

Linus Lindblom Quartet hör till den yngre generationen musikanter, som måste betecknas som lovande. Han spelade enbart egna låtar med den pianolösa kvartetten bestående av Lindblom, tenorsax, Nils Janson, trumpet, Nils Ölmedal, bas och Christopher Cantillo, trummor. Välarrangerat för två blåsare, som var duktiga solister, speciellt Janson på trumpet.

Även Ölmedals bas var solistiskt intressant med mödolös teknik. Det dyker upp nya jazzmusiker på löpande band i Sverige!

 

 

 

 

 

Lina Nyberg hör till de etablerade och hon är mitt uppe i karriären, som dock avbrutits av barnafödande. Den tvååriga flickan satt förresten med i publiken, snäll och tyst. Linas mörka röst har mognat med åren och hon har också etablerat sig som låtskrivare med intryck från olika platser runt jordklotet. Kompbandet bestående av Cecilia Persson, piano (ett mycket personligt och intressant pianospel), Josef Kallerdahl, bas och Jon Fält, trummor. Nybergs låtar gjorde sig bäst i sydamerikanska versioner och stämningar, därtill uppbackade av Cecilia Perssons pianospel. Lina Nyberg kan utan vidare klassas som en av bästa jazzsångerskorns i Sverige just nu. Hon är därtill av den mångsidiga sorten, som förmodligen klarar av det mesta vid behov.

Lördagens rikliga konsertutbud

Norrbotten Big Band hade en celeber gästdirigent, nämligen Carla Bley från USA. Hon hade skrivit alla arrangemang för lördagens konsert och detta är en sak hon behärskar. Men hon kunde också få fram ett dynamiskt musicerande från de olika sektionerna och att det svängde skötte amerikanerna Steve Swallov på bas och Bill Drummond på trummor om. Carla Bley spelade själv piano, erfaret och med personlig touch. Till saken hör att hon inte är fullt frisk, men hon kunde skämta bort det med några ord på svenska: "jag spelar schack med döden" precis som i en av Ingmar Bergmans filmer. Den ordinarie ledaren för Norrbotten Big Band, Tim Hagans, råkade ut för en allvarlig bilolycka för en tid sedan, men han hade änglavakt och klarade sig och är helt återställd. Under konserten fungerade han som huvudsolist på trumpet men man kunde konstatera, att bandet inte lider brist på solister. Håkan Broström på altsax imponerade stort men det fanns många andra i sektionerna. Speciellt lade man märke till trumpetsektionens solistiska förmåga och precisa inpass.

Årets hedersgäst Jon Christensen medverkade i Iro Haarlas tillfälliga band med nordiska musiker. Haarla spelar det i jazzsammanhang udda instrumentet harpa och gjorde det med finess. Hon spelade piano i vissa nummer och till hennes fördel var, att hon presenterade hela sitt program på svenska, vilket publiken hörbart uppskattade. Ulf Krokfors, basisten hade hon med sig från Finland och blåsarna var svenskar. Hennes kompositioner var en smula mollbetonade och även i durpartier klingade det hela åt det sorgliga hållet, men trots allt var det intressant,

Äpplet brukar vara platsen för de danslystna, men den här gången kunde men gärna lyssna på The Charleston Sisters, en välsjungande flicktrio svängiga melodier från swingperioden, företrädesvis Duke Ellington. Festivalens överraskning helt enkelt med en duktig kompgrupp, kallad The Golden Boys. Avishai Cohen drog Idunsalen fullsatt, säkert närmare 1000 personer. Denna showman har lätt att få publiken med sig, men visst är han också en duktig basist och sångare. Medmusikanterna går inte heller av för hackor: Shai Maestro har ett namn som lovar mycket, men han levde upp till det. Inget verkade för svårt för honom. Däremot blev man en smula besviken på Mory Kanté och hans stora gäng. Alldeles för hög volym förstörde musiken, men för ungdomarna var det synbarligen helt okej.

Ytterligare ett dussintal mindre kända storheter gjorde sitt bästa i de många konsertlokalerna i Umeå Folkets hus. Nämnas bör ändå ungdomarna, som uppträdde i foajén - de lovade gott för den svenska jazzen i framtiden.

Jaa tämä Twitter Myspace Digg Yahoo Netvouz Spurl Googlize this Blinklist Facebook Tee PDF Tulosta S-posti